Hej, farmor är tillbaka!

Ponera att du är 38 år och står i hallen på fritids för att hämta din sexåring. Ponera vidare att sexåringen har en kompis som studerar dig uppifrån och ned och sen vänder sig till din son och frågar ”Är det där din mamma?” Sexåringen nickar. ”Jag trodde det var din farmor”.
KANSKE känner du en brinnande lust att ta den där ungen i nackhåret och med ett väsande som skulle göra jordens samlade pytonormakår galna av avund, förolämpa den lilla snorungen tillbaka ”Och DU då? Varför är inte du på ditt DAGIS? Är det inte läsvila nu eller?”

Ponera att du biter dig i läppen,
håller tillbaka ditt stukade ego och lomar hemåt i din 38-åriga farmorsuppenbarelse. Att du tänker att en skitunge inte ska förstöra hela kvällen. Det finns viktigare saker att fokusera på. Tex så måste du köpa mer bridgeblandning, den är snart slut.

IMG_2945-0.PNG
Jag – farmorsugglan…

Var tog mitt huvud vägen och nakenhet

Ja…i korta drag. Började det nya jobbet igår. Huvudet är fullproppat, ja, det är nästan bortsprängt av nya människor och info. Huvudet finns f.t inte. Men det känns bra. Om någon månad sitter det säkert 🙂

Max igår:
-Mamma, var jag naken när jag föddes?
Jag:
-Ja…
-Var det någon som såg min snopp då?
-Eeeh…ja. Barnmorskan, läkaren och några andra.
-NEEEEJ, det kan inte vara SANT!

Well…

IMG_2575.JPG
Huvudet var kvar när jag fixade utväxten, sen hände något…

KRÖNIKA: Funderingar från ett lekland

Vi är på Leos Lekland. Barnen visar inga som helst tecken på trötthet efter tre timmar hängandes i lianer. Själv har jag åkt luftrutchkanan tre gånger. Skrikit som en bindgalen människa samtliga gånger. Jag svalde till och med stoltheten (eller okej, det var ren och skär skräck) och åkte den galna fritt fall-rutschkanan. Har ni sett den? Den är ju ett jäkla stup rakt ut…
Hur som helst, vad gör man inte för att impa på barnen?

Nu är jag trött. Hungrig. Jag fingrar på bananen i väskan samtidigt som jag läser en skylt där det står ”Förtäring av medhavd mat/dryck är förbjuden”. Inga problem, jag köper mer än gärna rubb och stubb i Leos kiosk. Då läser jag nästa skylt ” Ingen mat/dryck får förtäras på lekområdet”.

Men alltså, de gör det inte lätt för oss föräldrar här. Vi ska stå och bevaka så att vår avkomma inte rutschkanar ihjäl sig men i slutänden så är det vi föräldrar som dör. Av SVÄLT.

Eller, är det bara jag?

IMG_2350.JPG
Så här trött var man sen i.a.f…

Dagens x 5

Dagens ”pushing 40”
Nytt jobb på måndag. Nytt jobb med KLÄDKOD that is. Idag har jag alltså inhandlat skor att jobba i. Inneskor, fattar ni? För att inte drabbas av den totala skoskaven från avgrunden och tvingas halta runt första jobbveckan, har jag nu börjat gå in dessa. Stått och stekt pannbiffar i pumps. Joråsåatt. Inneskor är mitt nya. (Och jag fyller inte fyrtio förrän om två år faktiskt).

Dagens katt
Flisan. Äldre dam på 17 vårar. Tillhör grannen men är misstänkt senil och kommer till oss. Eller beror det på att det ibland serveras tonfisk här?

Dagens borde men orkar inte
Ta bort julgranen. Jättekul att sätta upp alla kulor i regnbågens alla färger, inte lika kul att plocka ned…

Dagens trögaste
Barnen i morse. Om man säger så här, de har ju inte gått och lagt sig kl 19.30 den här ledigheten. Det var segt kl 7 i morse.

Dagens skräckis
Eller egentligen gårkvällens: Såg en dokumentär om jättebläckfiskar. Så äckliga. Och farliga. Tur att man nästan aldrig badar (ja, de kan simma långt de där rackarna).

Ja, det var det hele. Hörs i morgon!

IMG_2567.JPG

IMG_2568.JPG

KRÖNIKA: Vi gör slut

Du vet den där vännen. Den som du hör av dig till av gammal vana. Ni har ju hängt ihop länge och borde ha en givande relation, en där man ger och tar, delar allt. Men det händer inte. När ni ses så är vännen inte intresserad av dig, frågar inget om ditt liv. I stället pratar hen bara om sig själv. Du lyssnar gärna, du är ju trots allt intresserad av allt som händer i hens liv. Du reagerar på att din vän är väldigt selektiv i sitt berättande. Pratar bara om middagar i solnedgången på en strand i Thailand, om galna partynätter i Paris och om sitt perfekt inredda hem. Hen säger elaka saker också, hånskrattar åt människor och företeelser. Du nickar lite, vet inte vad du ska säga.

Efteråt känner du dig tom utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Det känns som att vännen tagit en stor del av din energi och inte fyllt på tillbaka. Du tänker att ni kanske inte ska träffas på ett tag. Det blir nog annorlunda om ni är ifrån varandra? Du undrar hur vännens andra kompisar känner. Är det bara du? Hen är ju omåttligt populär och har en gigantisk bekantskapskrets.

Ni hörs igen nästa dag. Och nästa. Till slut flera gånger om dagen. Vännen är fortfarande inte intresserad av att lyssna på dig utan äter upp mer av din kraft och energi med sitt ensidiga babbel och skitsnack. Du fortsätter att höra av dig. Du är rädd att missa något, att känna dig utanför allt det fantastiska som händer i din väns liv.

Det är som ett gift tänker du. Du mår inte bra av er vänskap men ändå kan du inte hålla dig ifrån att höra av dig gång på gång. Tomhetskänslan växer sig starkare och du tänker ofta på allt skulle hinna med om du inte umgicks med vännen. Att du skulle få tid till att leka mer med dina barn, träffa andra vänner, skriva, läsa en bok, måla. Allt det som är viktigt för dig.

Så en dag har du fått nog. Vänskapen har gått överstyr. Energitjuven måste bort ur ditt liv. NU.
Så du gör det. Du raderar Facebook-appen från din telefon och känner en lättnad du inte känt på länge.

Gnistan har vaknat

Ett inlägg en gång i halvåret är melodin. Eller inte. 2014 har inte varit något bra år i kreativa mått mätt. Eller för att prata klarspråk: det har varit riktigt, riktigt kasst. Kombon ett jobb med tider som inte funkade med ett familjeliv och den lägsta energin jag någonsin haft gjorde väl inga underverk med någonting. Varken humör eller kreativitet som sagt.

2015 inleds med nytt jobb och en kreativ gnista som åter vaknat till liv. Jag kommer att fortsätta att skriva bloggen i krönikeform blandat med lite annat.

Kram och god fortsättning på er!

IMG_0858.JPG
Typ så ska 2015 rattas

Tre saker man blir fattig av

-Att säga ”skit” och inte ha koll på antal ggr. Sexåringen har nämligen 1. Lyckats deala till sig en krona per ”skit” 2. en nästintill sjuklig koll på hur många gånger det uttalats under en dag. Tänk er själva alla ”Åh men det ska ju bli skitkul”, ”Den här filmen är skitbra” och…ja ni fattar… På kvällen är det bara att casha upp.
-Att gå på bio hela familjen. Köpa popcorn, godis, läsk. (Dessutom för en film man inte själv valt ”Flygplan 2”.
-Att lämna in krossad iPad (nej, det var inte jag).

20140830-232129-84089403.jpg
Katsching för vissa…

20140830-232245-84165615.jpg
Kaboom för andra…

Livstecken

En sisådär två månader senare. Jag lever. Men helskotta vad svårt det är att få ihop vardagen med dagis, förskoleklass, heltidsjobb med varierande arbetstider, en man som startat eget, en sexåring som brutit nyckelbenet, träning, ”vad ska jag bli när jag blir stor”-funderingar (40-årskris tre år för tidigt?) Men jag saknar ju att skriva här. Jag kommer tillbaka nu.

20140830-224704-82024556.jpg
Jag

Blåst på konfekten

Midsommar…Mmmm…
På dagen: kransar i håret och kaffekorg under armen på väg till det traditionsenliga firandet. Dansen, skratten, humlorna som surrar. På kvällen: middag till sent in på natten. Förtroliga samtal om livet. Smidande av planer inför framtiden. Ljuset. Dofterna. Svalorna som flyger. Låt det aldrig ta slut.

På riktigt? Typ halsfluss och snor i samma färg som smörblommorna på Midsommarstången. Bihålor som pockar på uppmärksamhet ”Hallåååå…vi finns också” och en utetemperatur som ingått en hemlig pakt med februari.

Så här i efterhand så undrar jag om det har varit Midsommar överhuvudtaget. Jag känner mig blåst på konfekten. Hoppas ni haft det lite härligare.

20140622-204737.jpg
Kubb blev det i alla fall…

20140622-204848.jpg
…och vattenkrig…